Ulf Ellervik: Var inte rädd för att axla expertrollen

ulf ellervik3Det behövdes en pristävling för att få kemiprofessorn Ulf Ellervik vid Lunds tekniska högskola att ta sig över bekvämlighetströskeln och skriva en populärvetenskaplig bok. Men när arbetet väl kommit igång, gick det desto bättre. Boken Ond Kemi vann Kungliga Vetenskapsakademiens nyinstiftade Pi-pris år 2010. Nu är Ulf Ellervik aktuell med tv-programmet Grym kemi i Svt.
Intervjun är tidigare publicerad i boken Skriv populärvetenskapligt (Liber)

 

Tanken hade funnits länge och förstärktes av den så kallade Rose-undersökning som mäter femtonåringars attityder till olika företeelser.

– Inte helt oväntat rankade de molekyler, atomer och polymerer sist på sin intresselista, medan sprängämnen, biologiska och kemiska vapen och narkotiska preparat hamnade i topp. Alltså det som vi kemister väljer att inte prata om för att inte skrämma bort folk. Men anledningen till att deckare säljer så bra, är knappast allmänhetens intresse för polisiärt rutinarbete.

För Ulf Ellervik är det svåra i skrivandet att komma över tröskeln. Det gäller oavsett om texten är en bok, en artikel i Kemisk Tidskrift ­ eller ett vykort.

– Jag kan våndas i dagar över en text som tar ett par timmar. Det fina är att tröskeln försvinner när jag börjar skriva, vilket gör att populärvetenskapen underlättar mitt vetenskapliga skrivande.

Ulf Ellerviks utgångspunkt är att människor i allmänhet är oerhört intresserade av vetenskap, men att de flesta forskare inte bjuder in dem.

– Vi är bra på forskning och undervisning men den tredje uppgiften, att informera allmänheten, kommer ofta i skymundan. När vi väl delar med oss, gör vi det dessutom så abstrakt att få orkar lyssna eller läsa. Resultatet blir ett tomrum där det är fritt fram för pseudovetenskaper som astrologi, homeopati och jordstrålning att breda ut sig.

Orsaken till detta är, enligt Ulf Ellervik, att de som ägnar sig åt traditionell vetenskap är fostrade i att vara ytterst stringenta och extremt kritiska. Därför menar han, undviker många att skriva populärvetenskapligt av rädsla för att axla expertrollen.

– Under en doktorandkurs i forskningsetik upptäckte jag att ingen av våra doktorander vågade svara på frågan om coca-cola löser rost utan att fråga någon annan först. Och det trots att varenda förstaårsstudent vet att coca-cola är kraftigt surt och därför löser upp rost.

Studenterna på Kemicentrum i Lund tillhör den promille av befolkningen som kan mest om kemi. Problemet är att de befinner sig på en plats där nästan alla kan mer.

– Inom vetenskapen är vi fostrade till att alltid ge ett korrekt svar och eftersom det sällan finns ett sådant, håller vi hellre tyst. Men det är ju bättre att ge ett nästan korrekt svar än att lämna fältet fritt.

Enligt Ulf Ellervik handlar populärvetenskapligt skrivande om att beskriva ”svår vetenskap” på ett lätt sätt. Det har inget med amatörvetenskap att göra.

Numera är det heller inget dramatiskt i att en professor i molekylärbiologi också är populärvetenskaplig författare. Något som för bara några decennier, enligt Ulf Ellervik, var ett ”akademiskt självmord”. Men trots att det inte längre existerar några reella hot, lever många kvar i tron och övertygelsen om att populärvetenskap är fult.

Enligt Ulf Ellervik går utvecklingen dock åt rätt håll:

– Förr tittade man enbart på vetenskapliga meriter när man tillsatte en professur. Nu väger man in även erfarenhet av undervisning och om 15 år värderar man troligen även den tredje uppgiften.

Medan den vetenskapliga texten måste vara strikt, exakt och därför inte innehåller något extra, erbjuder den populärvetenskapliga texten en möjlighet att ta ut svängarna. En populärvetenskaplig text behöver inte vara ”lättare” än en vetenskaplig artikel, men den ska vara skriven på ett sätt så att i princip vem som helst kan förstå den. Och den måste vara korrekt.

Ulf Ellerviks utgångspunkt i det populärvetenskapliga skrivandet är att människor i allmänhet är kunniga och intelligenta ­– även om de inte kan så mycket om kemi. Hans agenda är att ge en motvikt till det dåliga rykte som har sina rötter i alkemi och allmän svartkonst och, långt senare, mediernas uppmärksamhet på olika giftskandaler.

– Kemi är en komplex och abstrakt vetenskap som ligger mellan den svåra och logiskt benhårda fysiken och den lätta och fluffiga biologin. Genom att förmedla kunskap vill jag få folk i allmänhet att uppskatta kemi eftersom det gör det lättare för dem att fatta bättre vardagsbeslut. Det finns en otrolig massa onödiga kemikalier i både mat och rengöringsmedel.

En personlig mission är att göra termerna nukleofil (en elektronisk förening) och elektrofil (en molekyl som har ett underskott av elektroner) allmänt bekanta. Eller enklare uttryckt: det finns gott om nukleofiler och gott om elektrofiler och när de träffas blir det kemi. Eller ännu mer konkret: det handlar om pepparrot och senap och allt annat som är starkt, varningssystem som vi har lärt oss att njuta av. Ett bärande tema i boken Njutning – berättelser om kärlek, känslor och kemi från hösten 2013.

Liksom föregångaren Ond Kemi består boken Njutning av flera historier som var och en kan läsas för sig själv, men hålls samman av en röd tråd. Metoden bygger på Ulf Ellerviks genuina intresse för att berätta historier. Eller som han själv uttrycker det:

– Det är kanske fusk men jag skulle aldrig kunna hålla en historia spännande i 300 sidor. Jämfört med en roman kan kapitlen i en populärvetenskaplig bok inte mixas lika fritt. Då skulle sammanhanget bli helt obegripligt.

Artiklar i vetenskapliga tidskrifter som Nature beskriver Ulf Ellervik som ”omöjliga för allmänheten att ta till sig”. Enligt honom tar det år av träning och erfarenhet bara för att förstå upplägget och kunna bryta sig in i en artikel.

– Varje text har ett intressant budskap som kan sägas på fem meningar men det behövs fyra sidor för att förklara för andra forskare varför det är viktigt. Men Nature-artiklar innehåller ofta bra historier som kan skrivas populärvetenskapligt. Men vi som inte kan allt om förhistoriskt liv, behöver en annan ingång än paleontologerna för att bli intresserade av en text om paleontologi.

Den största skillnaden mellan den vetenskapliga och populärvetenskapliga texten är att den senare måste berätta en spännande historia. Ofta kan det vara samma historia, men den börjar sannolikt inte på samma ställe. Den som skrivit många vetenskapliga texter måste också hitta ett nytt språk.

– Vi lever i ett medialt samhälle där allt fler är vana vid att konsumera texter. Visst finns det många duktiga vetenskapsjournalister, men det är vi som forskar som har störst chans att hitta de bästa historierna.

Ulf Ellervik beskriver sina böcker som ” inte särskilt avancerade” och vill att läsaren ska uppfatta de olika delarna som underhållande. Den som läser och förstår hela boken kommer på köpet också att förstå mycket kemi.

Han skriver också de flesta populärvetenskapliga texter på svenska.

– Dels blir det enklare att hålla isär de olika texttyperna, dels skriver jag bättre på svenska eftersom språket har färre ord och därför tvingar oss att använda dem noga.

Ulf Ellerviks har både glädje och nytta av sitt intresse för litteratur. I bokhyllan finns allt från grekisk mytologi till ”dåliga deckare”. Just nu läser han litteraturvetaren Niklas Schiölers bok Ledstången i mörkret som en introduktion till Tomas Tranströmers poesi.

Det viktiga är att varje text ger honom en ”ny story” eller ett vackert språk. Sitt eget språk beskriver han som ”robust och handfast”, så målet är att ge läsaren nya spännande historier. Helst en på varje uppslag.

När Ulf Ellervik börjar skriva vet han inte alltid hur historien blir, men att det blir en historia vet han. Ibland kommer han på början eller slutet först. Men oftast har han en bra historia som behöver en inramning.

Han är också bra på att hitta information och koppla ihop sådant som utåt sett inte hänger ihop och har inget emot att använda Wikipedia och Google. Tvärtom.

– Allt måste visserligen dubbel- och trippelkollas, men det finns nästan alltid en bra historia om man tar några steg utanför de upptrampade fårorna.

Skulle idéer tryta har han samlat på sig ett jättearkiv med artikeluppslag.

Ulf Ellerviks personliga intresse för historia är en annan guldgruva att ösa ur. I Ond Kemi får läsaren möta såväl Egyptens Sherlock Holmes som den tidigt föräldralöse Anders Lindbäck som föddes i Brålanda på julafton 1803 och sedermera blev både präst och giftmördare.

Många av texterna börjar med en vetenskapsman som gjort ”något konstigt”.

– I en deckare händer det ofta något spännande på första sidan. Samma sak gäller för en populärvetenskaplig text.

Just därför inleder han det första kapitlet i Ond Kemi med den retoriska frågan: ”När började djävulen lukta svavel?” och fortsätter i rask takt att besvara frågor som ”Varför ska man inte dricka sauvignon blanc-viner på tigersafari?” och ”Hur kommer det sig att en rad kända målningar är bestrukna med pulvriserad mumie?”.

 När han har hittat sin historia spetsar han till den så att den ska passa målgruppen. Speciellt när det handlar om någon av de 50-tal föreläsningar som han håller varje år. Han använder också populärvetenskapliga knep för att motivera sina studenter att lägga ned allt det arbete som krävs för att lära sig ämnet.

Ulf Ellervik skriver fort och i ett svep tills han är nöjd. Därefter får texten vila innan han läser den igen och tar bort det som inte platsar, ofta mer än en fjärdedel av ursprungstexten.

För att klara Pi-prisets deadline skrev han Ond kemi på nio månader. Praktiskt gick det till så att han skrev mellan 20.00 och 22.00 varje kväll, därefter läste han 3-4 artiklar ur arkivet för att sedan avrunda kvällen med lite skönlitteratur.

– Nästa dag hade hjärnan av sig själv lyckats infoga en del av den nya informationen i boken.

 Oavsett hur noga en bok blir korrekturläst går det oftast att hitta ett eller annat fel. Det får man ta, menar Ulf Ellervik.

– Världen består av modeller som är tillräckligt bra och mitt motto är ”tillräckligt bra räcker”. Annars kommer man ingenstans.

De flesta av de få kritiska kommentarerna efter Ond kemi kom från pensionerade läkare. För att minimera risken med nästa bok bjöd Ulf Ellervik in en läkare att korrekturläsa.

– Jag är ju ingen läkare och allt som står i mina texter ska vara korrekt. Kemi kan jag i huvudsak, men tre experter på andra kemiområden har läst och lämnat kommentarer. När det gäller språket har jag en fenomenal redaktör på förlaget.

Ulf Ellervik använder sällan sig själv i sina berättelser. Ett undantag i Ond kemi är ett favoritrecept på sillinläggning. I boken Njutning är han synlig  i några få avsnitt; ett handlar om maratonlöpning, ett annat om känslan att hålla en riktigt gammal bok i sin hand

– Jag experimenterade mest för att känna hur det var, men det är svårt eftersom det finns en risk att man blir pretentiös. Nu får läsarna bedöma om jag lyckas hålla mig på rätt sida gränsen, och bland över hundra historier gör det inte så mycket om ett par sticker ut.

Även om det populärvetenskapliga skrivandet är roligt och ger massor av energi är det också arbetsamt. Därför skriver Ulf Ellervik bara stora projekt vartannat år. Även om han får omaket att kravla sig över tröskeln nästa gång det är dags.

Dessutom anser han att det kan vara svårare och än mer ansträngande att vidareutbilda sig.

– Jag har i princip nytta av allt jag läser och skriver i mitt vetenskapliga arbete. Jag är ju dessutom anställd för att vara kreativ och komma på nya saker och enda sättet att nå dit är att utsätter sig för nya och obekväma saker.

Populärvetenskapliga böcker:

  • Ond kemi : berättelser om människor, mord och molekyler 2011
  • Njutning : berättelser om kärlek, känslor och kemi 2013
  • Den svåra konsten att leva : berättelser om evolution, elände och evigt liv 2015

Intervjun är hämtad ur boken Skriv Populärvetenskapligt, läs utdrag från recensioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *